minsorgmittlivminframtid

DET FINNS många olika anledningar till att människor bloggar och jag tror inte jag berättat om varför jag gör det. Många av er kanske har sett att jag lagt ut bilder på begravning och begravningsannonser och det är den främsta anledningen till min blogg.

Onsdag 20 oktober 2010 förlorade jag min pojkvän Patrik sedan drygt 2 år, i en bilolycka. Vi bodde inte ihop utan vi var särbos.
Han hade kört mig till Lidköping för jag hade lektion där och släppte av mig precis vid entren till skolan. Vi skiljdes med en puss och "vi ses i kväll". Sen gick jag in i skolan, hade en redovisning och sedan åkte jag hem.
Han var kvar i Lidköping och jobbade. Han jobbade som säljare coh sålde brandsläckare. Han besökte privatpersoner i deras bostäder bl.a.

Eftermiddagen blev till kväll och vid kl 20 på kvällen smsa jag han och hörde hur det gick, om han var på väg hem eller fortfarande jobbade. Jag skulle fixa med maten så den var klar när han kom till mig.
Det visa sig att han lämnade Lidköping så jag började dona i köket.
Vi hade sms kontakt och plötsligt så börja han yra om Grästorp. Men jag tänkte inte så mycket på det,utan det löser han väl.
Kl 21 ringer han, lätt panikslagen. "Hjälp mig. Vart ska jag? Det står Mariestad och Jönköping på skyltarna"
Jag blev så förvånad när han ringde och försökte placera var han var. Men han hade glömt ladda sin mobil så jag visste den skulle bryta när som helst. Så det sista jag sa till var att han skulle fråga nån. Sen bröts samtalet. Jag vet inte om han la på men jag tror det.
Kl 21.03 kommer det allra sista smset jag nånsin får från honom "hjälp mig"
Försöker ringa men nu har mobilen stängts av sig.

Tänker först inte så mycket på det utan tror att han kör väl runt och kommer strax.
Klockan går och inget händer.
Och jag väntar. Till slut så går jag och lägger mig för jag ska i väg nästa morgon.

Morognen kommer och ingen Patrik. Jag förstår att nånting är riktigt fel och går runt som en idiot.
Till slut så loggar jag ut på nätet för att se om det hänt nån olycka.
jag tror hela tiden att han krockat och ligger på sjukhus eller åkt fast för nått och sitter på en polisstation.
Tills jag ser på nyhetskanalen att det hänt en dödsolycka den vägen han åkte på. En oidentifierad man i en mörkblå golf.
Det var dagens första sammanbrott kan jag säga
Resten av dagen är ett enda långt väntande och ringande. Poliser, exfrun och vänner.
Till slut så får vi det bekräftat att det verkligen är Patrik och jag och mina föräldrar åker till bårhuset i Lidköping för att göra en identifikation
Detta var dom absolut värsta dagarna i mitt liv. Knappt fyllda 27 år och änka
Jag trodde jag skulle dö själv. Jag ville dö själv



Så min blogg handlar mycket om Patrik. Min sorg och min smärta. Min saknad efter honom. Min kamp för att gå vidare
Detta är en av dom värsta saker som jag nånsin varit med om och att skriva av sig är en form av terapi för mig
Jag skriver när jag mår dåligt. Jag skriver när jag mår bra. Jag skriver när jag är ledsen. Jag skriver när jag är glad.
Jag skriver om allt som kommer fram vad gäller Patrik

Det här är mitt sätt att bearbeta min sorg och att komma vidare i livet