minsorgmittlivminframtid

IGÅR ÅKTE pappa in akut till sjukhuset. Han hade känningar i hjärtat och hade blod i urin. Han har problem med hjärtat och har inte jobbat sen i Maj då han har kärlkramp och väntar på en operation av nått slag.
Inte så insatt så kan inte allt.
Min käre far är en envis besvärlig man och han hade definitivt inte åkt in själv så vi bestämde att mamma skulle åka till honom och kolla hur han mådde och vid behov kontakta ambulans.
Det slutade med att det blev ambulans till Borås där han senare blev inlagd.
Hjärtat var inga problem med, men däremot så var problemet blodet i urinen och det var prat om att det kunde bero på fel på njurarna.
Det blev röntgen och en nål som fördes in i familjelyckan(brr... kan inte varit mysigt)

Mamma kom hem efter midnatt igår och det var skönt att hon kom så man fick reda på vad som hände. Enda kontakten man hade var sms fram och tillbaka och det var lite jobbigt att vara ensam hemma och inte veta vad som hände eller vad det skulle leda till.
Många tankar i huvudet. Jag står inte min pappa nära, men självklart önskar man inte livet ur sina föräldrar. Man försökte att tänka positivt. Det räcker med en begravning för min del..

Idag fick vi veta att dom röntgat njurarna men att det just nu verkar vara nått problem med ena testikeln. Han trodde att han skulle få åka hem imorgon, men han blöder fortfarande så det kanske är mer troligt att han blir kvar ett par dagar och det är ju lika bra det egentligen. Men försök säga det till honom =)

Fan vad mkt skit det är som händer. Pappa är dålig och med tanke på att han har hjärtproblem så vet man ju aldrig vad som kan hända.
En annan släkting har oxå problem med hjärtat och har varit på sjukhus precis.
Är det för mkt begärt att önska att inget mer skit ska hända på mkt länge?