minsorgmittlivminframtid

IDAG VAR ett stort steg för mig. Det var sista gången(tror jag, om inget jag inte räknat med inträffar) som jag träffade prästen Emanuel.
Jag känner helt enkelt att jag kommit en bra bit på vägen efter min sorg efter Putte.
Jag ville ha ett sista möte för att visa att jag trots allt mår bra idag och ser ljust på framtiden.

Emanuel har varit en helt otrolig person att prata med, varm, väldigt empatisk och väldigt lätt att prata med
Han har verkligen varit en enorm hjälp och ett stort stöd för mig
Det har varit enormt skönt att ha någon utomstående att prata med.Någon som inte känner till nånting alls om mig och någon som har andra vinklar på livet och som kan ge en andra tankar och insikter som man inte alls skulle få/eller får när man pratar med folk man känner
Jag hoppas att jag har sagt och gjort saker i våra möten som han kan ta med sig till andra personer i sorg. Så jag fast jag inte har en aning om det kan hjälpa andra i deras svåra stund.

Som ett litet tack och bevis på min uppskattning så fick han en liten blomma.
Hur vet man vad som är rätt att ge liksom, men en blomma är ju alltid en blomma så det kändes passande

När jag för första gången fick rådet att prata med någon och fick nummer till präster så kändes det väldigt skeptiskt måste jag erkänna
Sitta och prata med en präst liksom.. Jag visste inte ens att sånt ingick i prästyrket, men jag är glad att jag gav det en chans och det kommer jag definitivt aldrig ångra

Så om något tragiskt skulle inträffa någon som läser det här, lyd ett råd från en som varit i helvetet och vänt: en präst är en utmärkt person att prata med.