minsorgmittlivminframtid

IDAG ÄR DET 4 månader sen du försvann från mig älskling.
Kan inte fatta hur fort det har gått!
Det sägs ju att första året är värst, och det kan jag nog hålla med om.
Det känns fortfarande så jäkla overkligt, och man sitter bara och väntar på att du ska komma in genom dörren
Men tyvärr gör du aldrig det mer =(

Men tycker ändå att det överlag går hyfsat.
Jag har återupptagit mina studier, jag har inga mediciner förutom sömntabletter, och dom tar jag inte regelbundet utan nån gång då och då.
Jag har mina drömmar och förhoppningar om mitt liv och framtid.
Jag vill fortfarande plugga vidare
Har inte längre några tankar på att dö, även om jag ibland måste erkänna att det skulle vara så jäkla skönt

MEN SAMTIDIGT SOM det är så sjukt jobbigt och jag vill bara lägga mig ner och gråta, så måste livet gå vidare.
Oavsett hur jobbigt det än känns
Jag är skyldig både mig själv och Putte det och jag tänker inte göra dig besviken älskling!
Du finns med mig i alla mina beslut och jag gör det här för vår skull
Jag ska kämpa på

<3