minsorgmittlivminframtid

MIN FAMILJ är inte som alla andras familjer. Man kan ju tycka att föräldrar ska älska alla sina barn och behandla dom lika. Men så är inte fallet i min familj.
Pappas favorit har alltid varit mellanbrorsan.
Och mammas favorit är definitivt äldsta brorsan.

Ok, missförstå mig inte. Mina föräldrar har inte bara dåliga sidor. Mamma har väl iaf ställt upp en hel del genom årens lopp och inte minst nu när Putte dog. och det är jag tacksam för.
Men att säga att jag hade en lycklig barndom, nej det kan jag inte säga

Pappa är en väldigt speciell person som man aldrig från dag till dag vet vilket humor han är på. Ena dagen så ställer han upp på allt, och erbjuder sig frivilligt
Nästa dag så finns det ingenting som passar.
Det sägs ju att döttrar står sina fäder nära, men så har det aldrig varit i mitt fall. Kan inte påminna mig om att jag nånsin fått beröm av honom. Eller ens en uppskattning om att han är åtminstone lite stolt över mig.
Det tror jag att alla barn behöver under sin uppväxt. Nu spelar det ingen roll när jag är såpass gammal, men vore ju kul nån gång liksom..

OCH INTE har det blivit bättre på sista åren.
Putte hade en son, och det är aldrig någon som frågat om honom innan.
Eller ens tänkt på att ge honom en present eller julklapp
Men min sk brors barn och extra barn, det är en helt annan femma.
Det daltas, köps glass ,grattas på födelsedagar och namnsdagar.
Men Emil då?
Ok, det finns 1 äkta barnbarn(eller vad man nu ska kalla han) men Emil och dom andra 2 är plastbarnbarn. Borde inte alla 3 behandlas lika? Vara lika mycket värda?
Det var aldrig någon som brydde sig om Emil när hans pappa levde, men när Putte dött så går det bra.
Lite sent nu.


MAN KAN ju tycka att alla borde behandlas lika. Barn, barnbarn. Oavsett om man är äkta familj eller om dom ingår på köpet liksom.
Men tyvärr är det inte alltid så