minsorgmittlivminframtid

ÄNDA SEN Putte dog har jag levt i en bubbla. I en bubbla som det varit ganska bekvämt att vara i. Där har jag kunnat stänga in mig, vara ledsen, arg och det har varit ok.
Men nu har det gått en period och bubblan håller mer och mer på att spricka

Begravningen är gjord. Du är i jorden. Utredningen om olyckan är klar och avslutad.
Kort och gott har allt som går att få reda på har kommit fram

Min bubbla är snart ingen bubbla längre. Och det känns både bra och dåligt
Bra att det faktiskt fanns ett liv efter allt som hänt. Och att jag vill och kan skapa mig ett nytt liv

Men dåligt för det är så skrämmande
Vad ska jag göra nu?
Det har varit så enkelt att vara i min bubbla, men nu förväntas man sakta men säkert ta ett steg i taget och komma vidare i livet
Vill jag det?
Hur ska det gå?
klarar jag det?

Jag känner både glädje och ser fram emot framtiden och det som väntar bakom nästa hörn
Men samtidigt så är jag skitskraj, Jag vill inte ha förändring. Jag vill inte börja om på nytt.
Jag vill ha det som jag hade. Det var bra och vi var nöjda

Men jag vet att oavsett vad som händer och vad som väntar så kommer det ändå bli bra
Jag tänker inte stressa in i något, utan jag tänker lyssna till mig själv. Tar allt i den takt jag känner jag själv behöver

Vi gör det tillsammans, allt som jag gör älskling
Du kommer finnas med trots du inte är här