minsorgmittlivminframtid

VARJE KVÄLL när jag släckt lampan och innan jag(förhoppningsvis) somnar ser jag dig framför mig.
Jag ser ditt ansikte, ditt leende, dina ögon.
Jag vrider huvudet åt den sidan du brukade ligga om mig, och kan känna din närvaro. Hur det kändes att höra ditt hjärta slå.
Hur jag brukade ligga på din arm, och titta på dig när du läste tidningen
Jag minns hur vi varje kväll precis när vi lagt oss tog ett par minuter åt att bara kramas och bara vara vi

Jag minns allt det och jag ler.
Allt är fortfarande så starkt för mig.
Det får mig att må bra, samtidigt som det får mig att bli ledsen
Hur kan du vara så levande fast du är borta?