minsorgmittlivminframtid

IBLAND UNDRAR jag varför jag inte fick följa med min älskling. Olyckan hade lika gärna kunnat när som helst så ofta som vi åkte i den bilen
hade varit så skönt att ha sluppit all smärta och tårar, sömnlösa nätter som alla månader sedan dess inneburit
Det hade varit ett perfekt avslut på livet, att få lämna med sin älskling

Tillsammans lämnat denna jorden och fått gå in i en annan värld tillsammans


Det hade inte gjort mig nått, men hur hade omvärlden kommit ihåg mig?
Har jag lämnat något avtryck som är tillräckligt stora för att folk skulle sakna mig? Och då menar jag inte bara min familj och mina vänner

Skulle ni komma ihåg mig? Prata om mig? Minnas mig? Gå till min grav?

Det måste finnas en anledning till varför jag blev lämnad kvar. Men jag kan inte se den
En anledning till varför en son förlorade sin pappa
Men kommer jag nånsin få veta varför? Förmodligen inte. Jag finns bara kvar här med alla obesvarade frågor som aldrig någonsin kommer få ett svar
Bara det är grymt!

Jag tänker försöka göra det bästa av mitt liv fram till dagen jag själv dör, men en del av mig kommer alltid önska att jag fick lämna allt den där oktober kvällen